Under Allhelgonahelgen besökte jag, som många andra, kyrkogården för att sätta ljus vid mina nära och käras grav. Men jag gick vilse i mörkret och hittade inte fram.

Min farmor och farfar ligger begravda i Landskrona, på en stor kyrkogård där jag varit många gånger. Från parkeringen går man en bra bit rakt fram, sedan in till vänster, och efter någon minut står stenen där, i det ljusa gruset, omringad av grönska.

Emil och Ebba. De träffades sent i livet och fick sitt första och enda barn när de var 63 respektive 46 år gamla. Ett mirakel bara det. “Jag kan inte känna barnets huvud”, sa hade visst läkaren sagt med oro i rösten och skrämt slag på min stackars farmor när hon skulle föda. Men barnet hade ett huvud och resten är historia. ; )

“Vem ska ha ljusen i stället?”

I lördags kom jag hursomhelst till kyrkogården med två gravljus i min hand. Inte för att jag tror att de döda finns på en gravplats. Jag har alltid vetat att de är med oss överallt, att själen inte är bunden till en plats. Men det kändes fint att gå dit ändå. Det är väl så, att graven mer är en plats för oss som finns kvar.

Just den här gången så hittade jag dock inte fram till gravstenen. “Jag måste svängt vänster för tidigt”, tänkte jag, och gick till nästa grusgång. Och till nästa. Jag gick säkert runt i 20 minuter och letade, innan jag till slut frågade min farmor vem eller vilka som skulle ha ljusen i stället. Jag vill gärna tro att hon svarade.

Jag hittade fram till en gravsten för en 11-årig flicka. Hennes morfar hade skrivit en sådan fin lapp till henne, som låg där inplastad i en plastficka på marken i det lätta regnet. Och så hittade jag fram till en pojke som också gått bort nyligen, 20 år gammal. Jag skyndade mig att tända ljusen och stod i tystnad och tänkte på dem och deras anhöriga.
Livet är så skört.

“Gråt ej vid min grav”

Jag vill dela med mig av en dikt av Mary Elizabeth Frye som jag läste för första gången i den fantastiska boken “Chicken Soup for the Soul” för många år sedan, och som jag burit med mig sedan dess. Dikten är populär runt hela världen, så kanske har du hört den förut. Jag tycker att den så fint speglar den sanning som jag alltid känt i mitt hjärta. Kanske ledde min farmor mig där på kyrkogården, och hjälpte mig att gå vilse. Som en påminnelse.

Do not stand at my grave and weep.
I am not there. I do not sleep.
I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glint on snow.
I am the sunlight on riped grain.
I am the gentle autumn rain.
When you awake in the morning’s hush
I am the swift uplifting rush
of quiet birds in circled flight.
I am the stars that shine at night.
Do not stand at my grave and cry;
I am not there. I did not die.

Det finns inget slut. Ingen död. Det är min övertygelse. Vi möts igen en dag.

Vad tror du?

Varma hälsningar,

Charlotte

Samtalsterapeut, kostrådgivare och journalist
www.spirautveckling.se
instagram.com/spirautveckling
facebook.com/spirautveckling

<<Föregående inlägg “Du måste inte älska dig själv”

 



Vad tänker du? Kommentera gärna!

Pin It on Pinterest

Share This