Alla bär vi inom oss den lilla pojke eller flicka vi en gång var. Han eller hon finns fortfarande där och hjälper oss med lekfullhet och nyfikenhet. Men de svårigheter som barnet var med om kan också leva kvar och hindra oss från att möta livet så som vi önskar. Därför är det viktigt att lära känna sitt inre barn, att ta det i handen och möta livet tillsammans.

Vad då “inre barn”?

Vad då “inre barn”? kanske någon undrar. Och jag håller med om att det kan låta lite konstigt. Vi är ju vuxna människor nu. Nog för att vi kan plocka fram barnets lekfullhet då och då, men “inre barn” ..? Jo, så här ligger det till enligt den så kallade anknytningsteorin, som fått stort genomslag över hela världen:

Grunden för hur vi uppfattar oss själva och omvärlden, och även hur vi ser på och relaterar till andra människor, läggs när vi är små. Anknytningen till våra föräldrar och den omgivning vi växer upp spelar en avgörande roll. Det är grunden för de “glasögon” som vi får med oss genom livet, och som bestämmer om vi ser på oss själva och relaterar till andra med trygga, kärleksfulla ögon eller med otrygga, kritiska ögon – för att sammanfatta det kort. Spektrumet är naturligtvis väldigt brett. (Fotnot: Forskning visar att hela 40-45 procent av världens befolkning har ett otryggt anknytningsmönster.)

Psyket åldras inte som kroppen gör

Redan vid ett års ålder har man som barn lagrat sina anknytningserfarenheter i minnet och skapat inre, omedvetna arbetsmodeller för hur relationer med andra människor fungerar och vad man behöver göra för att få så mycket kärlek som möjligt. Dessa inre modeller följer sedan med som en “grundplåt” genom resten av livet. Om man som barn är med om upprepade smärtsamma upplevelser (OBS här handlar det om barnets upplevelse, inte någon objektiv bedömning om vad som är smärtsamt) lämnar detta spår. När vi är barn har vi vare sig verktygen att hantera känslorna eller förmåga till perspektiv, så vi förtränger det vi inte kan hantera, som en ren överlevnadsmekanism.

Eftersom psyket inte åldras som kroppen gör, ligger dessa obearbetade känslor kvar och “guppar” i det undermedvetna och i kroppen och väntar på att vi ska ta itu med dem. Tills vi gjort det kan de på olika sätt hindra oss att leva så som vi önskar, och det märks tydligast i våra relationer med andra och i hur vi ser på oss själva. Teorin om “iscensättningar”, som bl.a. utvecklats av psykoterapeuten Alice Miller, går ut på att vi återupplever de jobbiga känslorna; antingen genom att vi själva utsätts för dem eller genom att vi utsätter andra för dem. Ett exempel: Den som inte fått tillräcklig uppmärksamhet som barn kan antingen ofta känna sig osynlig eller få andra att känna sig osynliga. Enligt Alice Miller är iscensättningar “livets eget reparationssystem”, som möjliggör läkning.

Behöver man gräva i barndomen?

Svar nej. Man behöver inte “gräva” i barndomen för att lösa det man inte kunde hantera då, eller för att läka det som behöver läkas (även om det kan vara mycket värdefullt att titta på barndomen/uppväxten!). Det viktigaste är här och nu. Hur vi möter livet och de utmaningar vi ställs inför här och nu. Genom att bli medveten om varför vi fungerar som vi gör, och genom att tillåta våra känslor att finnas, och genom att våga lyssna på vår inre röst, vårt inre barn, kan vi förändras och läka.

“Jag är expert på att finnas för andra”

Som samtalsterapeut möter jag många fantastiska människor – män och kvinnor – som kämpar med dålig självkänsla och svårigheter att sätta gränser gentemot andra. Särskilt vanligt uppfattar jag att detta är bland högkänsliga personer.

Svåra upplevelser i barndomen lämnar ofta djupare spår hos högkänsliga än hos icke-högkänsliga. En otrygg, problematisk eller skrämmande barndom kan också förstärka högkänsligheten och bidra till att “känselspröten” utvecklas ännu mer. Kanske blir man expert på att anpassa sig, att känna av situationer och stämningar, att sätta sina egna behov åt sidan.

Ofta får dessa högkänsliga barn också felaktiga “etiketter” på sig, eftersom föräldrarna och omvärlden inte förstår dem, vilket bidrar till en negativ självbild. “Var inte så blyg!”, “Ta inte åt dig så mycket!” och så vidare. Jag möter det så ofta … människor som säger: “Jag vet knappt vad som är jag eller vad jag vill. Men jag är expert på att finnas för andra hela tiden.”

Ta ditt inre barn i handen

Ofta har de människor jag möter en väl utvecklad intuition och en stark kontakt med sitt hjärta. De känner när någon beter sig fel mot dem, och vet när något inte känns rätt. Svårigheten ligger i att våga lita på känslan, att våga stå upp för vad de känner; att ta plats och göra sig hörd, att sätta gränser. Här handlar det om att börja odla kontakten inåt, att börja lyssna mer på den där inre rösten, som man kan säga kommer från vårt inre barn.

Att börja lyssna och agera därefter innebär att en läkeprocess startar och att broar av kärlek och tillit byggs mellan den vuxna du och det barn du en gång var. När du lyssnar och agerar efter din inre sanning, din inre röst, är det som att du tar ditt inre barn i handen och säger: “Du är värdefull. Jag finns här för dig. Jag lovar att vara den förälder som du borde haft när du var liten. Jag lyssnar och jag bryr mig och jag kommer inte att lämna dig.” (Tänk på vad kommunikationen inåt till dig själv i stället är när du inte lyssnar, utan går emot din magkänsla och din inre röst … “Jag struntar i vad du säger, jag bryr mig inte hur högt du än skriker, dina känslor är inte viktiga …”)

Du kan börja i dag – här och nu

Känns det ovant att lyssna inåt, så börja träna i enkla situationer i vardagen. Allting hänger ihop och även dessa “enkla” övningar kommer skapa en ringar på vattnet-effekt i ditt liv. När du öppnar köksskåpet för att ta fram en tekopp, ta då inte en kopp med autopiloten påkopplad, utan stanna upp och försök känna efter: Vilken kopp känner jag för att ta? Den randiga, den prickiga, den vita ..? När du går på stan eller är ute på promenad, ställ frågan inåt: Var känner jag för att gå i dag? Ska jag ta den vanliga vägen eller ska jag kanske svänga in här, eller där ..? Och så vidare. Detta är en enkel träning för alla som känner att de rusar på i livet, mig själv inkluderad …

Och när någon frågar dig om du kan ställa upp för dem, träna på att inte låta autopiloten svara ja direkt (som du kanske är van vid), utan be att få återkomma. Och skulle du svara ja direkt, men känner efteråt att det var fel mot dig själv, så är det faktiskt full möjligt att kontakta personen i fråga och förklara att något dykt upp (eller vad som nu känns rätt att säga) som gör att du tyvärr inte kan.

Det är aldrig försent att ta sitt inre barn i handen och börja lyssna på den lilla pojken eller flickan som finns därinne och som länge längtat efter att bli sedd och hörd!

“Jag önskar att jag hade förstått att jag är värdefull för länge sedan, det känns som om jag slängt bort så många år av mitt liv”, sa en klient till mig häromdagen i en självanklagande ton. Men vet du vad? Du börjar nu. Du börjar inte om fem år, eller om tio år, eller om trettio år. Du börjar NU. Var stolt över dig själv för det och tacka dig själv för att du tar dig själv på allvar. För att du har modet och viljan, nu.

Ta hand om dig, värdefulla du!

Varma hälsningar,

Charlotte

Samtalsterapeut med inriktning på högkänslighet
www.spirasamtal.se
instagram.com/spirautveckling
facebook.com/spirautveckling

PS. Dela gärna med dig av dina upplevelser här och på Instagram under hashtaggen #stolthsp. Och är du nyfiken på om du är högkänslig eller inte hittar du länkar till två självtester här.

>>Nästa inlägg “Del 1 av 2: högkänsliga och empater – vad är skillnaden?”
<<Föregående inlägg “Lapparna kliar – mitt liv som högkänslig”



Vad tänker du? Kommentera gärna!

Pin It on Pinterest

Share This