Ibland blir livet inte som man tänkt sig. Jag behöver ta en paus från bloggandet, men ser fram emot att komma tillbaka och skriva om högkänslighet och andlig utveckling längre fram när livet är mer i balans.

När jag började blogga för Tidningen Nära i våras hade jag en 100 dagar lång meditationsutmaning framför mig, tillsammans med många av er läsare (läs mitt första blogginlägg “En dag kvar till meditationsutmaningen” här).

Vad jag inte skrev då var att jag var gravid. Igen. Den här gången kändes det i hela mig att det skulle gå vägen. Jag till och med kunde förnimma den själ, den närvaro, som fanns runt mig, redo att komma ner till jorden som mitt barn. Så hade jag aldrig känt innan. Det var en väldigt påtaglig och stark känsla, omöjlig att sätta ord på.

Några veckor senare började det plötsligt blöda och missfallet var ett faktum. Igen.

Jag som tror att saker och ting sker av ett högre syfte, famlade stundtals förtvivlat i detta ogreppbara och kunde inte förstå vad meningen var. Men så är det väl att vara människa. Vi ska inte veta. Vi ska leva på, med alla de utmaningar som följer, och vi kan kan bara göra så gott vi kan.

Nu är jag i alla fall gravid igen. Och den här gången är det nog annorlunda. Magen har börjat växa rejält (se bild :). Jag kan inte riktigt ta det till mig. Men det kommer nog. Människor i min närhet säger “njut, njut!”, men jag tar en dag, en vecka i taget, och ber om att allt ska få gå bra. Det där med att njuta får komma sen.

I samband med detta omvälvande, förändrades min arbetssituation också plötsligt och oväntat. Från att precis ha inrett ett nytt kontor och klientmottagning i Lund, till att packa ihop och pendla till en heltidsanställning. Livet tar sig sannerligen oväntade svängar när vi minst anar det. Det är inte första gången jag är med om det, och det lär inte vara den sista heller. “Man tror man vet, man lever lär …”, som Bo Sundström sjunger.

Med dessa rader, vill jag alltså säga tack för mig – åtminstone för en tid framöver. Jag har skrivit mycket om högkänslighet här i bloggen, och kommer att fortsätta att göra det så fort livet är mer i balans. Det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Tack för att ni läst, och för alla uppmuntrande kommentarer!

Avlutar med ett par rader ur den fina låten “Sjungande sig till sömns”:

Nån dag när det är maj igen
Ska jag se dig och minnas det här igen

Vet dom säger det som dör blir åter jord
Men mina blommor dör

Jag har låtit något växa alltför fort
Något som jämt förstör

Nånstans
Bor det vi tror vi glömt
Det väntar där
Sjunger sig självt till sömns

Man tror man vet
Man lever lär
Man trampar snett
Blir den man är

Klicka här för att höra Bo Sundströms fina tolkning av låten i “Så mycket bättre” för några år sedan. Jag blir alltid lika berörd när jag hör den.
(Låten är ursprungligen Titiyo/Kleerups “Longing for Lullabies”. Den svenska texten är skriven av Annika Norlin.)

Önskar dig en fin december och en rofylld och mysig jul. Var snäll mot dig själv.

Varma hälsningar,

Charlotte

Samtalsterapeut, kostrådgivare och journalist
www.spirautveckling.se
www.spirasamtal.se
instagram.com/spirautveckling
facebook.com/spirautveckling

<<Föregående inlägg “Vilse på kyrkogården”



Vad tänker du? Kommentera gärna!

Pin It on Pinterest

Share This