Hej du som är högkänslig eller bara allmänt intresserad av HSP! I det här inlägget berättar jag om hur högkänsligheten tar sig uttryck i mitt liv. Känner du igen dig eller har du kanske helt andra upplevelser? Dela gärna med dig i kommentarsfältet eller på Instagram under hashtaggen #stolthsp.

Lapparna kliar

Det lät lite kul att skriva så i rubriken, tyckte jag. Men det är också sant. Som högkänslig (HSP) eller särskilt sensitiv, har man ett känsligare nervsystem, vilket innebär att alla sinnesintryck – känsel, hörsel, lukt, smak och syn – liksom tankar och känslor, bearbetas på ett djupare plan. Detta har jag skrivit mer om i tidigare inlägg, så jag ska inte upprepa det mer än så här. Jag tar in alla ljud omkring mig, och när det gäller känsel har det alltid varit så att jag reagerar starkt på obekväma kläder och lappar i kläderna, eftersom de ofta irriterar mig mycket. Det ska vara mjuka tyger och mjuka och sköna skor, annars får det vara. Hellre en ful men skön t-shirt än en snygg blus med en söm som irriterar! : )

“Glasögon” av tillit

Som många högkänsliga har jag ett rikt inre liv. Jag trivs med att vara själv och i min egen närvaro, och behöver också mycket tid för återhämtning. Det händer alltid saker i mitt inre och jag har aldrig tråkigt. Jag känner mig heller aldrig ensam. Jag har rest ut i världen mycket på egen hand, just för att jag aldrig känner mig ensam. Eftersom jag också alltid haft en djup övertygelse om att det finns något mer än den verklighet vi kan se och ta på, har jag en slags inneboende tillit till att “Universum” (eller vad man nu kallar det) hjälper mig framåt och ser till att jag får träffa spännande människor på min väg. Och så har det alltid blivit. Enligt den amerikanska forskaren och psykologen Elaine N Aron är det vanligt att högkänsliga intresserar sig för andlighet och existentiella frågor. I sin bok “Den högkänsliga människan” skriver hon:

Intresset för andlighet beror på läggningen att blicka inåt, men andlighet är också ett sätt för högkänsliga att hantera stressiga situationer. Genom att lära sig att se saker genom “glasögon” av kärlek, tillit och tro på något som är större än de själva, hittar de ett inre lugn.

Så kan det säkert vara. Jag är i vilket fall mycket tacksam för mina “glasögon”. När andra blir upprörda över kaos på motorvägen, tänker jag att det finns ett högre syfte med det som sker och att kön jag sitter fast i ger mig en chans att andas och stanna upp.

Djupa funderingar redan som barn

Vi högkänsliga funderar ofta mycket över livet och existensen, och vi tänker ofta mer på våra tankar än andra. Mina vänner som känt mig sedan barnsben, säger att jag var “lillgammal” och en tänkare redan då. Jag vet att jag skrev i min dagbok när jag var 7 år att jag kände en sorg inför att åka till familjens sommarstuga med farmor. “För tiden går fort och snart är jag vuxen och då är den här sommaren bara ett minne och farmor finns inte mer.” Ibland grät jag mig till sömns när jag låg och tänkte på livets förgänglighet, som var så självklar och ogreppbar på en och samma gång. Att vi är här en tid som människor och sedan är vi borta.

I mötet med andra människor har jag alltid haft lätt för att prata om “djupa” saker, och betydligt svårare för att prata om “väder och vind”. Det har känts både onaturligt och meningslöst. I många år såg jag detta som något negativt, att jag nog måste vara väldigt tråkig, eftersom det där flödet att prata om “ingenting” inte fanns. Jag klarade nog av det galant, men det tog mycket energi. När jag började läsa om högkänslighet förstod jag att den här upplevelsen är typisk för högkänsliga.

Jag hör allt!

Sommaren när jag skulle fylla 11 år flyttade jag och familjen från vår lägenhet i Lund till ett stort trevåningshus i en mindre ort. Mina föräldrar och mina två systrar fick sina sovrum högst upp på tredje våningen, medan jag valde att bo själv längst ner på bottenvåningen. Jag tyckte om tystnaden och ensamheten redan då. När någon smög ner och tassade försiktigt utanför mitt rum, vaknade jag direkt. Det gör jag än i dag. “Men jag var ju knäpptyst!” säger de. Det hjälper inte. Jag känner förändringar i luften utanför dörren!

Sedan tre år tillbaka lever jag med min sambo – men jag har ännu inte vant mig vid att sova bredvid honom. Vi har två stycken 80-sängar, eftersom det skulle vara fullständigt omöjligt för mig att sova om hans rörelser kändes på min sida av en dubbelmadrass (det var det – vi var tvungna att byta). Jag hör också hans tysta andetag, ljudet borrar sig in i mig. Jag vaknar bara han vänder sig om i sin säng eller prasslar med täcket. Jag har lärt mig att sova med öronproppar, men ljudet når in ibland ändå. Då smiter jag in i gästrummet! Att vara så känslig för ljud är något som jag önskar jag kunde göra något åt …

“Dubbla skift” i kontorslandskap

I dag arbetar jag som frilansjournalist, samtalsterapeut och kostrådgivare med eget kontor där jag kan stänga dörren om mig. Men tidigare arbetade jag som journalist i kontorslandskap – vilket inte alls var bra för min arbetsro. För att få igång ett kreativt flöde behöver jag min ensamhet. Så har det alltid varit. För att skriva artiklar som har någon sorts djup, måste jag vara själv och i tystnad. Att ha musik på i bakgrunden går inte. Jag kan inte heller bli störd var tionde minut av kollegor som vill säga något eller av samtal som pågår precis intill mig. När jag arbetade i de här kontorslandskapen väntade jag ofta på att få gå hem, så att jag kunde få skriva den där texten som jag var tvungen att ha klar till dagen därpå.

Jag var på plats i min stol 9-18 och arbetade med allt annat som också behövde göras och som inte krävde total fokus, men alla texter som mina chefer lovordade skrev jag hemma – på nätterna! Titt som tätt kom jag in helt slut efter mitt “nattpass”, som jag naturligtvis höll hemligt eftersom jag trodde att det var något fel på mig … “Du är fantastisk! Hur kan du få en sådan känsla i texten?” kunde de säga, ovetandes om att jag jobbade dubbla skift.

(Många människor har svårt att fokusera i kontorslandskap, men jag skulle tro att högkänsliga upplever det särskilt starkt. Det finns mycket forskning på (o)nyttan av konstorslandskap – här kan du läsa om en rapport från Stressforskningsinstitutet.)

Noggrann och lyhörd

På tal om arbete ska jag inte glömma att skriva att jag är mycket noggrann, vilket är typiskt för högkänsliga. Vi har en förmåga att uppfatta det subtila i tillvaron; kroppsspråk, tonlägen, nyanser och detaljer, sådant som andra lätt missar. Korrekturläsning? Give it to me. 😉 Jag ser om det är ett mellanslag för mycket. Frågar jag dig om du vill äta sushi-lunch med mig och du svarar ja, trots att du egentligen inte alls gillar sushi, så känner jag det och frågar igen tills sanningen kommer fram och vi kan hitta ett ställe som båda gillar. Att lära sig att förstå att alla inte fungerar så här, att alla inte alltid har långa känselspröt som uppfattar subtil kommunikation från mig själv, har varit en spännande upptäcktsfärd.

Tycker inte om konflikter

Folk som känner mig skulle nog allihop säga att jag är en väldigt snäll person. Snäll, empatisk och mjuk. Jag höjer aldrig rösten, jag blir väldigt sällan arg, och jag undviker konflikter. Jag har lätt för att passa in, och har lätt för att prata “olika språk” med olika typer av människor. Kritik, oförståelse, en sårande kommentar eller en (som jag uppfattar) arg blick från någon går djupt in mig, som på de flesta högkänsliga. Detta är något som jag arbetat med mycket hos mig själv som vuxen; att lära mig att hantera detta. Länge trodde jag att något var fel på mig. “Tuffa till dig!”, “Du måste ryta ifrån ibland!”, “Var inte så känslig!” och “Det måste kunna bli arg!” har jag fått höra både under uppväxten och som vuxen. Därför var det många bitar som föll på plats när jag läste Elaine N Arons bok “Den högkänsliga människan”.

Hon skriver att ett snabbt gräl, som kan vara “uppfriskande” för många icke-högkänsliga, kan bli nästintill en traumatisk upplevelse för en högkänslig. Det sätter det känsliga nervsystemet i obalans och en högkänslig behöver därför ofta lång tid för återhämtning efter en konflikt. Högkänsliga har ofta också en väl utvecklad intuition och förmåga att känna andras känslor. Andra människors ilska och sorg “gör ont i dig själv” skriver hon, och menar att behovet av att uttrycka sig genom ilska sällan finns hos högkänsliga.

Känslighet för kaffe och mediciner

Eftersom högkänsliga har ett sådant känsligt nervsystem, är de ofta känsliga för stimulansmedel såsom kaffe och alkohol (även om alla naturligtvis kan tillvänja sig). Det stämmer in på mig. En kopp kaffe och sedan surrar det i kroppen. Dricker jag kaffe efter lunch kan jag inte sova på natten. Jag dricker väldigt lite alkohol, eftersom jag aldrig har tyckt om vare sig känslan eller smaken. Ge mig flädersaft så blir jag lycklig. 🙂 Högkänsliga är också ofta känsliga för medicinering och påverkas ofta av en låg dos. Likaså är högkänsliga också känsliga för fysisk beröring, som massage. Japp, även det stämmer …

Ja, detta var lite om mig. Jag skulle kunna skriva om många fler områden där min högkänslighet märks, men slutar här för att det inte ska bli alldeles för långt.

Hur upplever du din högkänslighet? Jag är väldigt nyfiken – och det tror jag att många andra också är. Dela gärna med dig här i bloggen eller på Instagram under hashtaggen #stolthsp.

Önskar dig en fin vecka. Var stolt över dina känselspröt!

Charlotte

Samtalsterapeut med inriktning på högkänslighet
www.spirasamtal.se
instagram.com/spirautveckling

PS. Är du nyfiken på om du är högkänslig eller inte hittar du länkar till två självtester här.

>>Nästa inlägg “Ta ditt inre barn i handen!”
<<Föregående inlägg “Högkänsliga ska inte sortera apelsiner”

 



Vad tänker du? Kommentera gärna!

Pin It on Pinterest

Share This