Har du också fått höra att du måste älska dig själv innan någon annan kan älska dig? Eller att du måste älska dig själv för att kunna lyckas med det du vill här i livet? Eller att du måste ha “hittat” dig själv – och älska dig själv – innan du kan hjälpa andra? I så fall är du inte ensam. I det här inlägget vill jag berätta för dig att du kan vara lugn. Du måste inte älska dig själv. Livet kan vara gott och ge dig de vackraste av gåvor ändå.

Vi provar oss alla fram

Att vara människa är många gånger svårt. Varje dag ställs vi ensamma på en scen, utlämnade till alla möjliga situationer som vi inte har något manus till. Vi improviserar och gör så gott vi kan. Ibland känns det rätt. Ibland känns det fel. Vi provar oss fram och lär. Tar nya stapplande steg, kanske lite mer sanna mot oss själva än i går.

Att älska sig själv kan ibland kännas ännu svårare. Den där “negativa bandspelaren” som sitter där i huvudet, ofta inlärd sedan barnsben, snurrar hos de flesta. Varför gjorde jag så? Varför sa jag inte si? Jag borde gjort bättre ifrån mig. Jag är så dålig. Jag är tråkig. Jag är ful. Jag kan ingenting. Alla andra är bättre än mig. När ska de komma på mig och se hur värdelös jag är? Beteenden som vi önskar att vi var färdiga med kan plötsligt triggas igång, och så är vi där och anklagar oss själva igen.

Detta är så vanligt. Nästan varenda människa du ser där ute på gatan går runt med sådana här tankar. Ändå tror vi att vi är ensamma om det. Att “alla andra” har sitt på det torra. Alla utom jag. I mitt yrke som samtalsterapeut möter jag det ofta bland mina klienter. “Alla andra vet vad de vill, men jag är vilsen. Något måste vara fel på mig” eller “Alla andra möter kärleken utom jag, något måste vara fel på mig.”

Lugn, finaste du. Det är inget fel på dig.

“Du måste älska dig själv först”

“Du måste älska dig själv först” – den frasen har jag hört så många gånger. Du med? Vi som är intresserade av personlig utveckling och som kanske också gått kurser inom det här området har säkert fått höra det oftare än andra. Det tycks vara lite av av allmänt accepterad sanning inom personlig utveckling att “du måste älska dig själv först”. Vad det än är i ditt liv som inte fungerar som du vill, beror det med all säkerhet på att du inte älskar dig själv tillräckligt.

Enligt mig bidrar det här synsättet bara till att skuldbelägga, vilket aldrig kan bidra till att något blir bättre. Och det är överhuvudtaget inte sant att du måste älska dig själv först. Hur älskar man förresten sig själv? Är det någon som vet så får ni gärna höra av er.

Naturligtvis är det viktigt av väldigt många anledningar att att lära känna sig själv, att acceptera och känna kärlek till den man är, att se sitt ljus och sin storhet och att vara snäll mot sig själv. Men det är inte det denna text handlar om. Det jag vill säga är att om du inte hittat dit ännu, så är det okej. Livet och möjligheterna finns där för dig ändå. Det finns inget “mål” av självkärlek som du måste ha uppnått innan du kan möta kärleken eller vad det nu är ditt hjärta längtar efter.

Tror du att alla kärlekspar som går runt där ute är “hela”, har hittat sig själva och älskar sig själva? Nej, så är det inte. De flesta går runt och är lite halvtrasiga. Det är liksom så det är att vara människa. Men genom en annan människas kärlek kan vi få hjälp att läka våra sår, lära oss att vi är okej som vi är. I relationen med en annan människa kan vi bli speglade och lära känna oss själva bättre. Genom kärleken som vi tillåter oss att ge en annan människa kan vi växa och börja tycka om oss själva mer. Och har du inte träffat “honom” eller “henne” ännu betyder det inte att något är “fel” på dig. Vi människor vill gärna bestämma själva när saker och ting ska ske, men ibland funkar det inte så. Ha tålamod. Försök ha tillit. (Och du, det är okej att längta efter kärlek. Det är mänskligt och betyder inte att något är fel på dig – något som annars också ofta kan sägas på kurser i personlig utveckling.)

“Jag kan inte hjälpa andra om jag inte själv är hel”

Häromdagen talade jag med en klient på Skype, en kvinna som utbildar sig till coach. Hon tvivlade djupt på sin förmåga att kunna hjälpa andra i detta yrke, eftersom hon i sitt privatliv upplevde att hon hade “svagheter” i vissa situationer. “Jag kan ju inte hjälpa andra människor om jag inte själv är hel”, sa hon. Hon berättade efteråt att många kilo tyngd lyfte från hennes axlar när jag svarade att hon visst kan vara en utmärkt coach, att vi alla har brister och att det är okej. Att vara en bra coach, terapeut eller vad det nu gäller, handlar om att kunna ge av sin närvaro, att kunna vägleda, skapa ett tillåtande rum och att finnas där för den andra personen. Det handlar inte om att vara perfekt.

Det är lätt att tro att jag som är samtalsterapeut, eller att han som är psykolog, eller hon som är personlig tränare, eller den där som är kostrådgivare (eller vad det nu kan vara) är “hela” och att vi har koll på allt. Så är det verkligen inte. Efter ett antal år som terapeut, där jag mött många andra terapeuter, kan jag intyga att inte en enda är utan “brister” eller saker som de kämpar med. Mig själv inkluderad. Alla möten är alltid ömsesidiga. Så tror jag att livet funkar. Vi tror att vi hela någon, men den personer hjälper också, om än omedvetet, till att hela oss. Vi möts i våra “trasigheter” – och i vårt ljus. Och det är precis som det ska vara.

“Osäkerheten är myllan”

En text som följt mig genom åren, är en krönika av Ingemar Unge i Tidningen Vi. Han är en fantastisk människa som jag fick förmånen att lära känna då jag vikarierade på denna fina tidning. Hans ord finns fortfarande med mig, och ibland ger jag dem vidare till klienter jag möter. Hans ord handlar förvisso inte direkt om att älska sig själv eller inte, men väl om den där osäkerheten som vi alla någonstans bär på, och som vi inte pratar om.

Nu sitter jag och funderar på att avskaffa begreppet självförtroende. /…/ Orsaken till detta förslag är att jag inte tror att det finns något självförtroende. Hos någon. /…/

Allt som är gott och fint och bra har fötts ur osäkerhet, tvivel, kamp, ångest, vånda, inre diskussion, ständiga omprövningar – ur tvärsäkerhet och gott ‘självförtroende’ kommer ingenting annat än inbilskhet, dumhet, dryghet och felsyn.

Självförtroendet skapar ingenting.

Känner du dig osäker och värdelös och tvivlar du på din förmåga och är allt hopplöst och svårt och framtiden svart? Bra – då gäller det att inte bygga upp något självförtroende utan att skaka fram lite vilja, lust och jävlar anamma och envishet i trots mot all osäkerhet.

Osäkerheten ska inte bort, den är myllan för det som ska växa fram.

 

Kloka ord.

Önskar dig en riktigt fin oktoberhelg. Njut av alla gula löv och kastanjer på marken.

Varma hälsningar,

Charlotte

Samtalsterapeut, kostrådgivare och journalist
www.spirautveckling.se
instagram.com/spirautveckling
facebook.com/spirautveckling

>>Nästa inlägg “Vilse på kyrkogården”
<<Föregående inlägg “Del 2 av 2: högkänsliga och empater – verktyg för balans”

 



Vad tänker du? Kommentera gärna!

Pin It on Pinterest

Share This